Jag har SÅ mycket att få ur mig, men jag vet inte hur!! Spricker snart. Har ringt fyra av mina tjejkompisar och pratat hål i huvudet på dom, men har ändå inte fått ur mig tillräckligt. Eller rätt saker kanske egentligen. Det finns ju saker man inte riktigt kan prata om men ändå är dying to talk about. Svårt. Svårt att skriva också, speciellt när man vill ha respons och typ stöd och råd. MEN, måste ändå försöka skriva av mig lite så jag kan släppa det litegrann.

 

Jag blev blåljugen rätt upp i ansiktet här för ett tag sedan och jag insåg det inte ens själv förrän här om dagen faktiskt. Därav frustrationen nu. Jag förstår inte hur en människa kan vara så sjukt trovärdig och sedan visar det sig att det bara var påhitt, alltså va? Ni vet när man ställer en fråga om ett känsligt ämne och förbereder sig på att kanske få en verbal käftsmäll tillbaka för att man frågar, eller i alla fall ett kort svart, men ändå får ett riktigt trovärdigt och rakt svar på den frågan plus svar på en massa jobbiga följdfrågor, utan minsta lilla tillstymmelse till försök att prata bort det. Alltså jag fattar inte. Jag är så chockad för jag var helt övertygad om att det han sa var sant. Jag var helt övertygad om att han som alltid har pratat öppet med mig om saker hur illa det än har varit och hur längesen det än var vi pratade, skulle vara det även nu. Men jag antar att det inte funkar så längre. Jag antar att det inte funkar så när man är där han är. Och det gör mig så jäkla arg.

 

Så hur hjälper man någon som inte vill ha hjälpen? Som inte anser sig behöva hjälp? Hur gör man? Jag vet inte. Jag önskar så att jag hade ett svar och att det var enkelt. Det har hänt en del på sista tiden som gör att man oroar sig lite extra, eller kanske så mycket som man alltid borde oroa sig egentligen. Jag bara önskar att det var enklare. Det här gör mig så ledsen.