Nu sitter jag vid datorn och skriver, det händer nästan aldrig längre. Men det är dom där stunderna då jag verkligen behöver ventilera, bara skriva av mig en massa. Då lägger jag datorn i knät och skriver från den.

 

Jag känner mig som such a mess. Jag kan bara sitta mitt i lägenheten och filosofera och varje gång återkommer jag till samma tanke: "shit, jag måste verkligen ta tag i mitt liv, hur???". Hur gör man? Jag vill verkligen, viljan är det inget fel på. Men hur? Där står det still. Vart ska jag börja? Det är så mycket att allting bara faller ihop i en stor och väldigt ostrukturerad hög inne i mitt huvud. Som en höstack med miljarder strån som måste plockas, ett efter ett. Jag antar att det bara är att börja någonstans, egentligen. Men det är så mycket lättare sagt än gjort. I alla fall om man heter Josefine Kjellberg. Ångest kan man nästan säga är mitt mellannamn nu för tiden, allting ger mig ångest. Vad behöver jag göra för att slippa det då? Terapi? Nej, aldrig. Jag bara väntar ut det.. Like I've been doing for the past year now. Det måste ju bli bättre någon gång tänker jag, eller? Am I completely delusional? I hope not.