Alltså åh. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig just nu. Bara för att klargöra:

 

Nej, jag går inte runt och gråter hela dagarna. Ja, jag kan föra en normal konversation utan att bryta ihop. Nej, jag kommer inte dö i en depression. Ja, jag är kapabel att jobba och träffa folk.

 

MEN!!! Bara för att jag inte gråter konstant betyder inte det att jag aldrig gråter. Bara för att jag kan prata normalt utan att bryta ihop betyder inte det att jag aldrig faller ihop och tror att jag aldrig ska resa mig igen. Bara för att jag inte kommer dö i en depression betyder inte det att det inte känns så ibland. Bara för att jag kan jobba och vara social betyder inte det att jag alltid vill eller känner för det. Förstår ni?

 

Ni som har svårt att greppa det, please, give me some space. Jag känner mig så otroligt glad och tacksam av att veta att jag har människor runt omkring mig som bryr sig och till och med oroar sig för mig. Men hur glad jag än blir av det så blir jag precis lika ledsen när det är helt uppenbart att samma människa tror att jag inte bryr mig, just för att jag inte är som vanligt. It hurts like hell. Jag kommer inte att vara mig själv den närmsta tiden, jag kommer inte att engagera mig i saker på samma sätt som tidigare. Inte på en gång. Det kommer med tiden, men inte nu. 

 

Jag förstår att det låter som att det här är the end of the world för mig, men det är det inte, jag vet det. Men ärligt, Stella var som mitt barn. Min lilla bebis som alltid blev överlycklig av att se mig, som helst ville sova så nära att hon låg på mig. Hon älskade mig alltid mest i hela världen och hon visade det, dagligen. Jag kunde bara kolla på henne och svansen började gå. Nu har allt det ändrats. Hon kommer aldrig mer stå innanför dörren och välkomna mig med pussar när jag kommer hem, hon kommer aldrig mer vifta på svansen när jag tittar på henne. För jag kommer aldrig mer ens kunna titta på henne. Jag kommer aldrig mer få gosa med henne. Hon kommer aldrig mer visa att hon älskar mig mer än allt annat när det känns som allt annat rasar runtomkring mig. Min älskling. Det gör så ont att skriva det här. Det blir liksom mer verkligen då. Hon har varit hela min familj i nästan två år. Jag vill inte ens vara hemma längre, för så fort jag hör någonting så tittar jag upp och glömmer för en sekund att hon inte finns mer och tror att det är hon. Varje gång jag inte är hemma så börjar jag tänka att jag måste hem till Stella, och så kommer jag på mig själv.. Det kommer ta tid innan det ändras. Ge mig den tiden. Tack.