Så länge jag kan minnas har jag alltid haft lätt att ta upp en diskussion om jag tycker att det ligger och gnager någonting, prata ut liksom, clear the air. Det är klart att jag väljer mina battles lite noggrannare nu för tiden än för ett par år sedan, but still. Men så hamnar man ändå i en situation där något verkligen ligger och gnager och gnager och gnager, och det där jag skrev innan är som bortblåst.

Vågar jag säga det här utan att riskera att det blir sådär? Vågar jag berätta vad jag tycker utan att det uppfattas som onödigt gnäll? Vågar jag låta bli att säga någonting lugnt och sansat nu och istället riskera ett multiutbrott längre fram? Ni fattar. Man tror att man känner sig själv någorlunda och så får man bevisat gång på gång att man kanske inte alls är så klok och modig. Hela grejen blir ju så svår, är problemet värt att ta upp och riskera onödigt tjafs eller är det bättre att vara tyst i hopp om att it goes away someday? Vem är det som bestämmer det? Jag skulle gärna komma i kontakt med någon sådan som kunde ta dessa beslut åt mig.

 

Beslut. Åter igen är vi tillbaks på beslutsångest. Jag antar att allt grundar sig där. Vad som är värt att strida för och vad som är bättre att låta vara. Allt vore så mycket lättare om det bara fanns svart och vitt, inga oklara gråskalor att stirra sig blind på.