Jag känner att I'm drifting more and more, jag jobbar överdrivet mycket, färgar håret rosa (nog för att jag älskart, men wtf?), dricker lite för mycket alkohol, färgar håret mer rosa, röker lite för många cigaretter, är lite för reckless.

 

Konstig nog trivs jag med att vara lite trasig. Det är väl inte så att jag trivs med att vara psykiskt labil och inte veta om jag kommer få en gråtattack av nästa låt på radion eller om någon kommer säga ett endaste litet ord fel som får mig att vilja gråta. , men det är rätt skönt att inte bry sig så mycket om saker, struntsaker, sånt man obsessade om förut. Jag har passerat gränsen från där sånt fortfarande spelar någon roll. Jag skiter i om jag inte sover på en vecka, jag skiter i att jag äter typ en ordentligt måltid i veckan, jag skiter i om jag blir alldeles för full och gör bort mig. Det är nästan lite skönt att supa ner sig och skämma ut sig, då vet man åtminstone att man lever. I've heard that's a good thing.

 

Men summan av kardemumman. Jag skiter i det mesta. Det är skönt. You should try it.